Veckoreflektion - v. 11

Efter att ha läst given studielitteratur under måndagen, hade vi ett litteraturseminarium på tisdagen. Seminariet behandlade Lev Vygotskij. Vi fick till uppgift att diskutera tre stycken frågor:

1. Hur kan vi pedagoger uppmuntra långa processer och tankebågar?
2. Vygotskij ser barnet ur ett helhetsperspektiv. Vad innebär det idag för oss pedagoger i vardagen?
3. Vetenskapen kontra fantasin – hur finns den motsättningen idag?

Frågorna diskuterades i små grupper. I vår grupp rörde sig samtalet på följande sätt:

1. Genom att undvika slutna processer. Genom att förebyggande ge ämnet potential för återkoppling, så att lärare och elev ges möjlighet att hänvisa till tidigare moment och implementera dessa i de nya, och på så vis skapa en helhetskänsla och en medvetenhet om den genomgående processen.
2. Att vi bör vara konstant medvetna om processen som är barnets utveckling, både utanför och i skolan. Att vi förstår vad som har hänt, vad som kan hända i framtid och att vi kan anpassa oss till en nuvarande situation.
3. Först tänkte vi att det inte fanns mycket av en motsättning. Dock märkte vi att detta var ur vårt egna perspektiv, vi som läst och studerat Vygotskij och som tänkt i dessa banor förut. Om vi däremot tänkte oss in i ett mer samhällsgenerellt perspektiv så kunde vi enas om att fantasin har mycket lägre status än vetenskapen. Vår förståelse innebär att fantasin är grunden för det vi kallar vetenskap och att vetenskap kan beskrivas som beprövade fantasier. Dessutom, om man talar om paradigmer; så är kan en teori anses vara vetenskap tills motsatsen bevisas och vi upplever ett paradigmskifte. Om då vetenskap kontinuerligt motbevisas; vad är då vetenskap?
   
   Den motsättning som vi upplevde var dock att samhället idag värderar vetenskap högre än fantasi för att det är lättare mätbart. Det är inte processen av att ta sig genom fantasin och utforska som är det viktiga, utan att lära sig det redan skrivna.

Efter att vi som grupp kommit fram till detta redovisade våra tankar i helgrupp. Många hade tänkt i likande banor, vilket möjliggjorde en bra diskussion.

På onsdagen arbetade jag med assignment nummer sex. Utifrån textunderlaget jobbade jag mot resultatet som visas i inlägget för detta assignment. Jag använde som material: Hushållspapper, bakplåtspapper, en bricka, en skål, en sil, vatten och en leksaks-isbjörn. Nedan visar jag en bild där man tydligare kan utläsa processen.

Med utgångsfrågan: ”Vad gör mitt kök speciellt, och vad kan stärka uppfattningen om min värld?” hittade jag snabbt ett tema då jag lade ögonen på min isbjörn som står i köksfönstret. Den var så speciell att jag kände att den var ett måste för projektet. Jag fyllt en kantförsedd-bricka med vatten och lade ett bakplåtspapper i botten. Sedan ställde jag en skål upp och ner i vattnet. Tanken var att jag skulle skapa en hem åt björnen. Så jag blötte många, många bitar av hushållspapper som jag placerade längs med kanterna på brickan och skålen, och formade dem till att se ut som delar av isberg. Sedan improviserade jag efter behov och lade till en sil som grund för ett till isberg och klädde även den med hushållspapper. Sedan placerade jag en lampa och ljussatte miljön med isbjörnen i. Belysningen var nödvändig eftersom den var fotografiet som var den riktiga slutprodukten.

Jag lade även till en svart ram och drog ökade kontrasten i bilden innan jag publicerade den. Ramen var till för att skapa en gräns mellan den yttre världen och bildens inre värld, och på så vis förstärka känsla av att titta in i bilden snarare än på bilden. Anledningen till att jag ökade kontrasten var för att det fanns en skillnad mellan datorskärmen och mobilskärmen som jag ville korrigera.

Torsdagen bjöd som vanligt på många roliga och intressanta reflektioner och redovisningar från medstudenterna.

Fredagens sokratiska samtal var också de, som vanligt, intressanta. Under förberedelserna till samtalen var jag med och valde ut ett ämne, frågor och fördelningen på gruppen. Vi beslutade att alla i den förberedande gruppen skulle vara delaktig i processen av att formulera frågor, även de som själva kom att delta i diskussionen. Jag upplevde detta ganska problematiskt när väl samtalet ägde rum; för jag hade svårt att avgöra hur mycket jag fick säga, eftersom jag redan viste samtalsledarnas idéer kring samtalet.

Den andra diskussionen som hölls under fredagen gick dock mycket bättre. Jag tyckte ämnet var bra: ”Förbud kontra frihet”. Diskussionen flöt på bra, med många tillfällen för eftertänksamhet. Det var mycket givande att diskutera ämnet så generellt, och inte bundet till någon specifik situation eller kontext, för nu hade vi möjlighet att leda samtalet till det område som vi tyckte var det mest intressanta.