Makt - Delrapport #3

Det var ett tag sedan sist...

Detta inlägg skrivs den 4:e i 5:e, strax innan de sista dagarna av skapande börjar. Det är först nu jag känner mig mogen att skriva detta inlägg som för mig har stor betydelse.

Jag vill återväcka minnet av vår senaste gemensamma handledning och vad som sades då: Jag avslutade den tid som fokuserats på mig med att säga att "jag har en svag bild av ett nytt koncept". Med detta menade jag att jag såg nya former som jag ville utforska, men jag kunde inte koppla formerna till "makt". Såhär i efterhand tror jag mig kunna tyda denna vision eller känsla bättre, men jag återkommer till det. 

När vi sedan skiljdes åt efter handledningen gick jag som många andra gånger den långa vägen hemåt i det underbara vädret. Som efter varje handledning var jag full av inspiration. 

I detta inlägg tänker jag inte beskriva händelseförloppet kring det som hände mig under vägen, men jag tänker beskriva hur det fick mig att känna.

När jag kommit fram till mitt hyreshus hade den långa skuggan kommit ikapp mig och fått ett ansikte. Jag försökte bli av med personen men denne kom ikapp mig och riktade; mot mig, makten manifesterade i rostigt stål. Att bli knivrånad under denna annars perfekta dag hade känts overkligt för några minuter sedan. 

Det vore enkelt att beskriva känslan i det ögonblicket som "maktlöshet", men det vore att att göra en stark underdrift. Visst var det en av känslorna, men det var så mycket mer. Tankar om överlevnad, tankar om ägodelar, tankar om relationer, allt detta och mer krockade och känslorna strävade efter att göra sig hörda. "Kan jag springa ifrån honom?", "Kan jag vinna ett slagsmål?", "Har jag råd att förlora väska?", "Vad fan finns i väskan!?", "Är han påverkad?", "Vad är det för konstig lukt?", "Lim?", "Hur vass är kniven?", "Hur stark är han?", "Hur ser han ut?", "Har jag råd att förlora väskan?", "Har jag råd att förlora väska?".

Efter ett tag släppte jag väskan och sprang.

Den närmaste tiden efteråt trodde jag att jag hade klarat mig oskadd ifrån händelse, jag kände ingen rädsla för mannen eller händelse och jag sprang till och med ut för att leta efter väskan. Därefter följde flera dagar av förnekelse, men sakta blev jag åter igen medveten om mig själv och ju mer jag såg mig själv, ju mer märkte jag händelsens påverkan. 

Även nu när jag skriver befinner jag mig i en bearbetningsprocess där jag märker hur förnekelsen släpper successivt. Jag kan inte längre vara utomhus utan att vara extremt medveten om vilket folk som rör sig runt i kring mig, jag ser fler "skumma typer" än förut, det känns som att gå igenom ett arkiv där jag måste bocka av alla ansikten för att komma vidare och känna mig trygg. 

För några dagar sedan tänkte jag tillbaka på vad som sades under vår första handledning. Jag kommer inte ihåg vem som tog upp det, det kan väl har varit jag, men jag vet inte säkert. Det jag tänkte på var detta: "Vi har makt att ta varandras liv". 

Det som sades då har nu internaliserats i mig, det är nu en del av mig. Jag tänker då och då att livet kan ta slut fort, på många olika sätt, vilken dag som helst. En tanke jag är bekant med sedan tidigare, men som först nu blivit tydlig, konkretiserad och manifesterad i form av ett litet rostigt knivblad i händerna på en påverkad ung man.

I nästan två veckor var befann jag mig utom min tidigare skapande-process och kunde bara fokusera på att driva den existerande idén vidare, utan att tillföra något nytt. Jag byggde utefter mina ritningar, slaviskt, likt en ikea-möbel satte jag ihop stommen till min skulptur. Jag befann mig i ett dis och såg bara verkligheten vagt. 

"Vad kände jag då?" frågar jag mig igen och "Vart för det mig?". För det är först nu som jag kan se tillbaka och reflektera. 

När jag ser tillbaka på knivrånet så får det mig att tänka på den konflikt av makt som utspelade mellan oss och inom oss. Jag vägde min fysiska styrka mot hans i hopp om att inneha mest makt i situationen, och jag kan bara anta att han gjorde detsamma. Dock hade han kniv, ett vapen. Det förstärkte hans fysiska makt och hans föreställda makt och jag fick en känsla som jag vill lita på. En känsla av att han upplevde sig ha mer makt bara av att hålla i kniven, bara av illusionen och föreställningen av att en kniv, enbart objektet, ger dig mer makt. Jag kan också minnas hur jag såg över mina intentioner; för vad ville jag? Ville jag ha makt att vinna konflikten? Eller makt att ta mig ur den? I slutändan valde jag att ta mig ur den. Men det vara bara möjligt efter att vi löst konflikten om väskan. För i det ögonblicket höll vi båda ett grepp om min väska, ett objekt som då laddades med makt. Han räknade med att jag inte ville släppa väskan, så genom att hålla kvar greppet hade han makten över min position. I och med detta hade jag makten i valet av att släppa väskan eller inte. Mitt slutgiltiga val gjordes därför utifrån en bedömning av väskans pengavärde och eventuellt emotionella värde.

När jag nu har bearbetat och tänkt över situationen vill jag anknyta till det jag inledde inlägget med. Det som jag nämnde under vår senaste gemensamma handledning. För detta har fått mer betydelse för mig nu och jag tror mig kunna tyda den känslan som då fanns inom mig. Jag tror att det var en första insikt i att jag börjat tröttna på mitt projekt. För tiden det tagit med att arbeta med konstruktionen, materialet och den ekonomiska delen hade vid det laget tröttat ut mig och jag letade efter något nytt. När knivrånet inträffade kastades dock en slöja över min process och dolde den för mig. Jag hamnade i en ny process som bara handlade om att göra vad jag redan visste skulle göras. Men nu kan jag se på detta ur ett överblickande perspektiv och jag förstår att jag inte kan gå vidare med projektet utan att ta med mina nya erfarenheter i processen. När den nya veckan börjar imorgon kommer jag att angripa min gamla vision och förbättra den genom att driva åskådarnas associationer längre och lita mer på dem. Vad jag menar med detta skriver jag i ett kommande inlägg. 

Jag ser fram emot en kreativ vecka.

Tillägg: Jag vill också be om ursäkt för att jag hållit mig undan diskussioner om mitt projekt under denna tid av förvirring.