Makt - Delrapport #4

Jag avslutade mitt förra inlägg med ett löfte. Ett löfte om en förklaring till vart jag tar mitt projekt härnäst, eller rättare sagt; vart jag tagit det. Idag blev jag nämligen klar med skulpturen. Lägg märke till att jag refererar till min produkt som en skulptur och inte en installation. Länge var mitt mål en installation, men som jag beskrev i mitt förra inlägg så fanns det en period då jag fortskred med projektet i ett slaviskt manér och inte tillförde något nytt, eller tänkte om. När jag sakta passerade ut ur den fasen märkte jag vart jag befann mig och kände att förändring behövde ske.

Det fanns ett par dimensioner som mitt projekt saknade, något som gick förlorat i processen. Ärlighet och pondus är en av dessa. Något jag värdesätter högt är när en produkt, ett objekt eller en artefakt (för att citera Fredric Gunve) vågar vara sig själv. Att vad vi ser är det sanna och stolta. Att objektet inte låtsas vara något annat, än vad det faktiskt är.

Min strävan efter att imitera den släta ytan hos en obelisk av blank, svart marmor var något jag reagerade emot. Varför ska jag dölja min stomme som jag byggt upp? Är inte den en del av skulpturen? Ska den gömmas för att ge plats åt ett falskt löfte om släta marmorytor? Jag insåg när jag byggde stommen att den i sig själv bar på formen hos en obelisk, med eller utan täckande väggar. Ett sökande började istället efter ett sätt att uppnå denna ärlighet. Det kändes viktigare än någonsin, för:

Min förhoppning var att detta skulle skänka min skulptur en pondus som säger att "jag vågar vara precis så här", "jag döljer inget". Självklart blir detta allra tydligast för mig, och för de som vetat om mina tidigare intentioner, eftersom det uppstår en kontrast mellan idén som "försöker vara något annat" och idén som "försöker vara sig själv", men jag tvivlar inte på att den nya idén kan stå stadigt även för den som inte har vetskapen om denna kontrast.

Att något vågar vara ärligt och obevekligt, det är något övermänskligt med det. Få av oss människor vågar vara helt ärliga, mot andra eller mot oss själva och jag tror att om vi placeras mot något som besitter denna ärlighet hamnar vi i en underkuvad position. Vilket i innebär att det nämnda objektet laddas med makt.

Hur skulle då detta genomföras? Jag visste att det var nödvändigt att visa stommen, det var kärnan i idén. Men det räckte inte helt. Vad blir det av fanorna? Jag hade hela tiden haft visionen om fanor som hänger längs med sidorna av skulpturen, därav referatet av projektet som en installation snarare än en skulptur. Dessa fanor av svart tyg, "vad händer med dem i min nya vision?" frågade jag  mig själv. För att få svar på frågan tänkte jag tillbaka på en av mina grundläggande intentioner med projektet; att bryta ner maktuttrycket inom konsten till sina beståndsdelar. "Så, vad är då fanor?". Jag undrade om det var möjligt att fånga de grundläggande elementen i begreppet "fanor" och på så vis ta det ett steg längre än att bara göra anonyma - faktiska fanor.

Det jag kom fram till vara att det var tyget, d.v.s. materialet, som var viktigt. Den rektangulära formen hos fanorna var i sig själv anonym och kunde t.ex. lika gärna vara en symbol för en obelisk, eftersom de delar form i denna tvådimensionella aspekt. Men likt obelisken är det det tredimensionella aspekterna som definierar och gör det möjligt att identifiera dem. Obelisken har sin tredimensionella, stående form, och fanorna har materialet.

Utifrån denna insikt beslöt jag att inkorporera denna aspekt av fanorna i obelisken och låta den vara en skulptur, snarare än installation.

Det var viktigt att behålla proportionerna av den lång-smala rektangeln och jag rev långa remsor från mitt stora tygstycke, som tidigare var ämnat för fanorna. I detta skede strävade jag efter att behålla denna "ärlighet" som jag tidigare skrivit om, och därför bevarade jag de rivna kanterna med sina hängande trådar. Jag fick en känsla av lättnad och ilska av att höra ljudet av tyget som rivs isär och känslan i händerna när jag tygets trådar revs var förvånansvärt tillfredsställande. Kanske var det ett litet utlopp för inneboende ilska, vad vet jag...  Jag var tvungen att spela in det underbara ljudet som uppstod, men tyvärr har jag inte kommit på ett smidigt sätt att dela det här på bloggen. Jag hoppas kunna lösa detta så att ni får ta del av det underbara.

Dessa remsor lindade jag sedan runt skulpturens tidigare "trästomme", men som numera var en del av den visuella helheten. Jag var noga med att, i ögonblicket, nå en balans i  hur mycket tyg/trä som visades för att skulpturen inte skulle kännas fattigt på något av dessa material. Kanterna på skulpturen var viktiga. När tyget lindades var det viktigt att kanterna förblev skarpa (d.v.s. inga veck), eftersom detta är en av de mest tydliga punkterna för association när vi uppfattar en obelisk, de långa lodräta kanterna.

I och med att tyget inte längre, lika tydligt, "är fanor" hoppas jag att det ges ett större utrymme för association utan att referensen går förlorad och de hjälper också till att förstärka formen av på skulpturen då dess sidor förblir mer täckande.

Resultatet av veckans arbete ses här nedan.